Döden
I dag fick vi i klassen ett dödsbesked. Det var mycket oväntat. En av våra lärare hade gått bort. Jag träffade henne senast i juni och då var det hon som inte godkände min uppsats. Då blev jag ledsen och grät, hon kom fram och tröstade mig. Jag var arg på mig själv för att jag hade "misslyckats". Hoppas att hon inte trodde att jag var arg på henne.
Under lunchen får jag veta att en annan människa också dött. Min barndomskompis lillebror. Tragiskt.
Vi har en tyst minut för vår lärare. Allt blir verkligen jättetyst. Jag känner att jag har svårt för den tystnaden. Tänker på att jag kanske kommer börja skratta... Då förstår jag att människor kan skratta när de är rädda, hur konstigt det än låter. Jag är jätterädd för döden.
Eller kanske mest rädd för att vara den som blir kvar. Den som måste uppleva smärtan, när någon närstående går bort.
